Jag vet att du inte skulle komma till mig om jag behövde dig.
På flygbussen satt jag med modstulen, våt blick. Stirrade på Nokia-mobilen, asfalten, mp3:n - på ett virrvarr av meningslöshet då jag egentligen behövde ta tag i deppbringande svarta små regnmoln, fånga min vänskapsförtvivlan & desperation, ge den rappande pisk & lämna den därhän med rödsmälld stjärt. Lämna människor därhän & vara den med rödgråtna ögon. Inte fan skulle det vara dom som står för kindsaltet. Dom skulle stå för tystnaden. Det dom gör bäst.
Jag fick några SMS idag. Jag får det ibland. Idag handlade SMS:en om självmord. Det gör dom ibland. En vän mår spräckt anus & hela jag pumpas ständigt vid behov upp till en wannabehjälte - vill göra allt för min vän, ge allt jag kan & göra allt min vän begär, behöver. Jag vill göra allt för alla mina vänner. Mina späda armar har brottat ner en späd, men starkare, manskropp för att det viktigaste som fanns var att även i fortsättning känna hans puls, lyssna till hans andetag. Mitt sköra psyke har trots egna suicidala drömmar aldrig övergivit kamrater som vill kasta in handduken - jag vill ha kvar dom. Det är självklart att jag anstränger mig till mitt yttersta för att jag inte vill gå på mina nära & käras begravningar. Hatar att bära svart. Så goth. Så fult.
Det river i mig att dom flesta av mina vänner inte frågar mig hur jag mår. Inte önskar mitt sällskap. Inte ringer för killing time. Inte erbjuder en kram då jag vill avliva mig. Vafan vill dom göra på min begravning egentligen?! OK att dom älskar svarta plagg, men visst fan finns det andra tillfällen att bära sådana på? Typ.. Rockkonserter? Helgon.net-
presentationsbilder? Eller då man äter popcorn med mig, omfamnar mig & säger att man är glad över att ha mig vid liv, i sitt liv.
Ni ber mig att lova att leva, & vägrar hjälpa mig med en smula tröst & omtanke. Hur fan kan ni uttrycka sådana önskemål då ni uppnbarligen inte bryr er hur ofta ni än må upprepa att ni gör det, på riktigt, sanning, faktiskt? Den som vill somna med gott samvete säger "Jag finns här för dig". Den som vill behålla en leSssenPhliKKa_87 inte bara säger - utan finns verkligen där. På riktigt. Sanning. Faktiskt! Där är inte det jollrande samvetet inblandat. Det handlar om rädsla att förlora någon man bryr sig om & inte vill gå miste om. En rädsla för att bära svart för sin polares skull. Svart lixåm. Så goth. Så fult.
If I Needed You, Would You Come To Me?
Would You Come To Me & Ease My Pain?
If You Needed Me, I Would Come To You.
I Would Swim The Seas For To Ease Your Pain.
130208 SKINHEAD BARBIEDOLL.
Words without actions behind them are empty.
Bah.
Fattar vad du menar... sucks ass...
Hur mår du?
Massor av kramar, alltid. Men det vet du.
Vänner som inte ringer, som inte bryr sig när man behöver det. Är det egentligen vänner?
Jag har bara två riktiga vänner. Dom kan jag ringa mitt i natten. De andra är som kuddar i min soffa, trevliga men utbytbara.
Cybervärldens vänskap kan vara bedräglig.
Och vänskapen behöver förnyas ibland, bytas ut. Den förändras som vi själva.
Det finns en sliten gammal klyscha som är värd att dammas av för den är faktiskt sann. "I nöden prövas vännen".
Om jag låter gaggig beror det på att jag är det.
Känner igen det :/ Men typ ba säg till om du vill prata :) Folk säger jag är bra på att lyssna
jag tror jag är en sådan vän som inte skulle ringa. det är jag.
Mmm, egoismen finns alltid där. Det är enklare att vädra ut sina tankar, men svårare att faktiskt kolla hur den andra mår utöver det obligatoriska "hur mår du" eller "säg till om du behöver prata". Kallare och ytligare kan det inte bli. Om man verkligen vill veta hur den andra mår så säger/visar man det på ett helt annat sätt.
Känner igen mig mer och mer i hur du beskriver dina tankar.
Tycker det är starkt av dig att kunna vara där för dina vänner och bortse från dina egna problem, för de är verkligen starkt, och tyvärr är det inte många som klarar utav att bära flera bördor! Även fast det borde vara en självklarhet att vara där för sina vänner, för vad är vänner annars ill för, men tyvärr är de inte så!
vorpalblade:
Ja det är väldigt tomt med tomma ord & inga handlingar.
Joshua_Tree:
JÄTTEBRA :D Eller.. Ja..
Emelie:
Jag vet det & jag älskar det! *KRRRAM*
Annica:
Om det ändå vore så väl att det var cybervänskap som var crap! Men ja, verkligen.. Det tråkiga är att det har visat sig att i nöden stack dom flesta polarna. :( Är så svårt att hålla huvudet ovan ytan på egen hand, det är som om det väger ett ton.
Magic Mushrooms:
Det är sär att du ska känna igen det, sär att alla ska känna igen det, vafan är det med vänner egentligen? :S Vad pysslar dom med lixåm? :S
Prinsessan av Sylt:
Meeh bah å pick u pthe phone ju!
Jonas:
Det känns snarare som att egoismen INTE finns det, enbart latheten. Jag är driven av en stor dos egoism då jag vill hålla mina vänner vid liv, för jag tycker ju om dom, det bästa för mig är om dom mår bra & lever. Så jag gör vad jag kan. Dom som tycker att det bästa vore om vänner levde men inte gör ett skit för att hjälpa till.. dom är nog bara lata. Kanske lite efterblivna.
Felicia:
Som jag skriver i kommentaren ovan handlar det mycket om egoism. Skulle aldrig tvinga en vän som vill dö att leva, men alltid göra vad jag kan för att en vän ska må tillräckligt bra för att vilja leva. För som sagt, JAG mår bäst av det om vännen mår bäst av det. Därför jag blir så jätteförvirrad av människor som säger att dom vill att man ska leva men hur mkt VILL dom det egentligen om det inte bevisas? Nu yrar jag.. men you know..
Ja, det kan man fan undra :S
Om du säger att det är bra så får jag förstås tro dig. Jag har frågat iaf. :)
Det är precis av den här anledningen som jag inte har vänner. När man får veta att "vänner" inte bryr sig ett skit om hur man mår eller hör av sig för att se att man ens är kvar på jorden så gör det så jävla fucking ont. Då är det lättare att bara vara ensam.
Joshua_Tree:
jag förstod aldrig om du var rolig nu.
Kim:
Ja, tilliten till folk växer inte direkt för var dag.
