SKINHEAD BARBIEDOLL

So Shut Your Mouth & Lay On The Bed,
When I've Finished With You I'm Gonna Break His Head.

Vengeance var mitt soundtrack då jag med ilsk melerad blick ryckte undan barnabönsreklamen från Gustavsvikbusshållplatsens väderbitna anslagstavla. På Ropstentåget hängde ytterligare äcklig kyrkopropaganda som jag slet ner & knycklade ihop, redo för papperskorgen & jag kan för allt i världen inte förstå att religionsreklamen orkade komma i min väg idag, kan inte förstå att den någonsin ids, den borde ha hajat min poäng när jag rensade bort skiten från Åkersbergatrafiken då den flitigt befläckade hålan under min levnadstid där. & just idag av alla jävla dagar, just idag då jag vill dra en revolver & skjuta alla puckon - inkluderande dom som tror på påskharar & gudar men allra mest dom som får mig att känna mig som Ninni i Mumindalen. Osynlig & bortglömd.

Sände ett SMS strax innan nattetid igår. Ett viktigt & ganska tjusigt sådant. Men framförallt ett ignorerat. 5 gratis-SMS långt & en fullständig dränering av mitt öppna hjärta & allt vad det fick var månne en *ZÜCK*, mycket tystnad, ingenting till mig. Jag vet inte vad jag hade förväntat mig. Bara någonting, kanske. Kanske ett "Jag saknar dig också" eller bara "Hoppas att det blir bättre". Någonting som inte var en mobil där dom mess som drällde in kom från Satan som trodde att en Tommy Lee-kopia & en Nicke Borg '98-lookalike satt någonstans i Ståkkålm & behövde oss. Rara SMS. Men det var inte hon som hade fått den där delen där jag öppnade mig. Det var inte hon som skulle lysa upp min telefon.

Jag har börjat tro att jag inte existerar. Är relativt bombsäker, för det kan ju inte ligga till så att jordklotet gått samman för att ignorera mig för den roliga sakens skull? Det måste vara så att dom inte vet om att jag finns. När du inte finns kan ingen höra dig skrika. Det är därför ingen reagerar. Dom hör mig inte. Så självklart. Det var därför jag växte upp på en skolgård där jag lärde mig varenda spricka i asfalten för att jag inte blev upptagen med lekar. Kidzen visste inte att jag stod där & stirrade på myror, jag var osynlig & oriktig. Det var därför jag satt bänkad under fotbollskarriären. Jag fanns inte, hur skulle en fet gammal tränare lyckas placera ut någon som inte finns på gröngräset? Dom andra spelarna skulle aldrig ha sett mig när dom skulle passa, & då jag stod på planen, det var därför ingen passade. Jag var som genomskinligt blankt glas. Allt dom såg var vattenspridarvått gräs & norrlandsluft. Inte mig & inte mina svettiga benskydd.

Den där dagen då jag berättade för Party att jag inte ville mer, inte mer orättvisa, inte mer att det var jag som ville träffas & hon som visste att jag var suicidal men sket i ord & tröst - den dagen var det inte ett pip som kom från henne. Hon måste ha upptäckt det genomskinliga, att det inte fanns någon att pipa till. Hon ignorerade mig självfallet inte, hon förstod bara inte att jag var på riktigt. Samma problem måste Vargen ha haft då jag förklarade att jag inte längre kunde bortske från skitsättet han betedde sig på bara för att han försökte som det så vackert hette. Jag försökte fan också, jag försökte bortske från att han gång på gång sa att han skulle hjälpa mig i fallen & var gång blundande då jag trillade. Men jag lyckades inte bortske från någonting den där sista gången då mina ben av panikattack domnat bort på Ropstens station. Där låg jag & ville skära mig, bränna mig, hänga mig, men allra helst tröstas & bli omhändertagen för en sekund. & där någon annanstans satt han & förstod inte att jag fanns: den osynliga flickan. När jag förklarade att jag gav upp honom, alla andra & livet sade han ingenting. Lika osynlig då som förr.

För jag finns inte. Det var därför jag tog mig igenom skolan utan att göra mina matteläxor. Det var därför jag fick stryk & ingen sade stopp, vem kan stoppa den som slår en ingenting? Det var därför mina gamla kamrater slutade ringa. Det var därför dom slutade hälsa. Det var därför jag var ett esse på att skolka. Det är därför jag snattar så duktigt, osynlig som få, & det är därför Dreadsbäjben kan leka gullautanknulla-leken & låtsas om att mina menförihelvetejagfattarvinkenmenvafanärproblemet?-SMS inte existerar. Jag skickade & jag existerar inte. Kan se det framför mig, hur dom alla samlas runt ett polerat bord. Förbryllade. Häpna. Tysta. Tills någon ställer den avgörande frågan: "Hörrni.. Jag har fått en jävla massa meddelanden & telefonsamtal från ingen alls, ingen specifik, det är bara tyst i telefonen & ibland när jag har öppnat min dörr står ingen där. Jag förstår ingenting, men jag är rädd. Vad vet ni om saken?"



090806 VARGEN.